Det ska inte finnas ett slags utanförskap där ett antal människor - oavsett vilka vi är - står utanför och bankar på dörren utan att andra lyssnar. Vi måste bjuda in alla typer av människor att nomineras till olika förtroendeposter i Svenska kyrkan.
Just när jag skriver dessa rader talas det utbildning i HBT-frågor och under debatten har det framförts att detta skulle utestänga människor som har en annan åsikt än majoriteten bakom det historiska vigselrättsbeslutet 2009. Detta tror jag inte man behöver vara orolig för i just denna fråga men tanken är intressant. Känner man verkligen så? Detta är ju allvarligt. Lika allvarligt blir det när man glömmer demokratins innebörd. Det har hänt även mig att jag "förlorat" omröstningar men mer än att visa besvikelse och att reservera mig kan jag inte begära.
Att känna sig utanför är inte bra och denna känsla kan också uppstå även hos dem som är vana att var del av majoritetsgemenskapen! Hur ska vi lösa detta? Hur ska vi kämpa mot känslor av utanförskap?
Som kristen menar jag att det är en av mina uppgifter här på jorden att hålla mig öppen för allas åsikter (inte att oreflekterat köpa dem) och därigenom visa kärlek till min nästa.
I kyrkomötet har jag möjlighet att lyssna till alla argument ifrån talarstolen, även dem jag blir upprörd över, och detsamma bör gälla mina övriga 250 kamrater här.
Just när jag skriver dessa rader talas det utbildning i HBT-frågor och under debatten har det framförts att detta skulle utestänga människor som har en annan åsikt än majoriteten bakom det historiska vigselrättsbeslutet 2009. Detta tror jag inte man behöver vara orolig för i just denna fråga men tanken är intressant. Känner man verkligen så? Detta är ju allvarligt. Lika allvarligt blir det när man glömmer demokratins innebörd. Det har hänt även mig att jag "förlorat" omröstningar men mer än att visa besvikelse och att reservera mig kan jag inte begära.
Att känna sig utanför är inte bra och denna känsla kan också uppstå även hos dem som är vana att var del av majoritetsgemenskapen! Hur ska vi lösa detta? Hur ska vi kämpa mot känslor av utanförskap?
Som kristen menar jag att det är en av mina uppgifter här på jorden att hålla mig öppen för allas åsikter (inte att oreflekterat köpa dem) och därigenom visa kärlek till min nästa.
I kyrkomötet har jag möjlighet att lyssna till alla argument ifrån talarstolen, även dem jag blir upprörd över, och detsamma bör gälla mina övriga 250 kamrater här.
1 kommentar:
Nu handlar det ju inte om en åsikt i största allmänhet. Det handlar om bekännelse och trohet mot Herren! åsikter kan man fördra, men svek mot Herren blir det svårare med och skapar naturligt nog ett faktiskt utanförskap när man förväntas stämma in i det man förstått är ett brott mot Herrens bud.
Skicka en kommentar