Sammanfattar dagens debatt om hur Svenska Kyrkan ska ställa sig till samkönade äktenskap och vigselrätt.. vi kyrkomötesledamöter kommer under morgondagen inte att fatta ett enigt beslut, men väl ett modigt och historiskt beslut. Jag är stolt över att få vara med.

Debatten idag har tydliggjort att vi i Svenska Kyrkan, i detta avlånga mellanmjölkens land, måste bredda basen för vad som är ”lagom”. I många avseenden liknar diskussionen den utvecklingsprocess som vårt eget parti genomgår för Nya Moderaterna, och som också i stor utsträckning bidrog till att vi vann valet 06. Jag är stolt över att mitt parti vågade utmana sig själv och att vara en av de "nya moderaterna".

Debatten idag har också tydliggjort vad som döljer sig bakom motståndet, det är till stora delar homofobin, det gör mig mindre stolt.

Ljuspunkter fanns många men en av de bästa var Ärkebiskopen, vår fyr, som värnade generositet och hänsynstagande vilket beslut det än blir, och bl.a framhöll att ”kvalitet på teologi avgörs inte av antalet bibelcitat”.. Andra ljuspunkter är Marta Axner och Karin Långström-Vinge som höll föredömliga anföranden, som jag också var stolt över.

Eller som prästen Margareta Brandby-Cöster skrev i Aftonbladet idag ” Detta är inget hot mot äktenskapet! För det är inte med äktenskapet som med fiskekvoten. Äktenskapet tunnas inte ut eller ”fiskas ut” för att homosexuella får gifta sig. Det blir inte mindre kvar av äktenskapet om fler får del av det. Det stärker i stället allas våra äktenskap, som en form för ömsesidig, ansvarsfull gemenskap, där vuxna människor får dela sin kärlek och fostra sina barn. Så uttrycks det omistliga i evangeliet, nämligen att livet måste delas för att kunna överleva och att Gud ger mig liv genom att dela det med mig”

Det nya och det gamla, det är en ständig balansgång i utvecklingen. Det finns alltid två sidor på ett mynt, så även i en debatt. Vissa tycker att, när det finns två olika åsikter, det sker en splittring (negativt), andra tycker att det visar på en bredd (positivt). Jag ser det som en bredd, och det blir också tydligt att för att kunna möta alla i den här breda kyrkan måste vi öppna möjligheten för alternativen, fram för friare församlingstillhörighet!

Separationen (eller skilsmässan?) mellan Kyrkan och Staten, återkommer ofta i debatten och blottar känslor. Eller är det kanske Kyrkan och samhället? Detta är också en utvecklingsprocess med allt större bredd. Det är klart att vi i detta avlånga mellanmjölkens land har olika perspektiv på vad som är lagom.

Att vara folkvald kan stundtals i debatten bli ett skällsord. Att det blir så är något som vi som är folkvalda i andra sammanhang är vana vid när det ska fattas viktiga beslut. Ofta är det ett symptom på att alla andra argument är slut. Samtidigt reagerar jag på att det under debatten har lyfts fram som negativt att vi från de politiska partierna styr svenska kyrkan. - Men hallå, hur ser det ut i de andra nya nomineringsgrupperna då? Deras listor domineras nästan enbart av präster..?? Om man som väljare vill värna folkkyrkan så kanske det är tur att inte vi från de politiska partierna har lämnat in.. Annars riskerade Kyrkomötet att bli ett "prästmöte", nästan som Katolska Kyrkan. Somliga tycker tydligen att det känns som att Riksdagen bestämmer vad vi i Svenska Kyrkan ska göra. Inte alls, tror jag ett smack på det. Vi har i demokratiska val röstat fram representanter. That´s life.

Sen har vi frågan om Vigselrätten, det civilrättsligt bindande bandet mellan de två som ingår äktenskap.. En del av vår svenska kultur, som jag inte tror är ristad i sten, men idag är den sammankopplad med frågan om att viga samkönade par. Om några år kanske det går att ta detta steget, men inte imorgon.

Amen