Rapport från en gudstjänst i Svenska kyrkan

Från min blogg söndag 25 oktober

20:e söndagen e Trefaldighet
Att leva tillsammans
Björkekärrs kyrka kl 10.00

Rut 2:8-12
Apg 9:36-43
Mark 3:31-35

Att leva tillsammans… den söndagen som förut hette Våra hem.

Nu heter den "att leva tillsammans" och jag tänkte att det passar ju alldeles utmärkt, så här söndagen efter kyrkomötet. När kyrkomötet har tagit ett beslut som skall ändra kyrkohandboken och äktenskapet är öppnat för både hetero- som homosexuella par.

För oavsett vad vi tycker om beslutet så måste vi nu lära oss att leva tillsammans. Både för den som är glad över beslutet och tycker att "äntligen har kyrkan tagit ett steg åt rätt håll - äntligen har kärleken segrat" och den som tycker "kyrkan borde bevarat äktenskapet att gälla enbart för man och kvinna".

Vi måste hantera frågan - och vi måste vara ödmjuka och lyssna på varandra!

Prästen i Björkekärrs kyrka idag pratade mycket om släktskap och vi sjöng ps 301

Det finns ingen jordisk släktskap det finns ej ett vänskapsband
som binder hjärta till hjärta, så fast uti främlingsland
som detta att äga gemensamt, en Fader, en tro, ett hopp,
att vara en andlig enhet som lemmar i Kristi kropp. (vers 2)

Och prästen pratade också om beslutet i kyrkomötet. Om hans inställning i frågan och hans oro och tankar. Men framförallt att det är viktigt med ödmjukhet, lyssnande och djupaste respekt för varandras olika inställning i frågan.

Efter gudstjänsten, på kyrkkaffet tog jag chansen att berätta lite om kyrkomötet. Jag tyckte det var viktigt att följa upp, att få berätta att jag varit med. Jag sa inte så mycket om alla våra olika viktiga beslut. Jag sa inte så mycket om vigselbeslutet heller. Det kan jag spara till en annan söndag. Men jag ville berätta om kyrkomötet.

Att de allra flesta som sitter i kyrkomötet är människor som är djupt engagerade i sina församlingar. Som är med och tar ansvar och är djupt kristna. Att vi varje morgon firar mässa i Domkyrkan. Att alla sammanträden börjar med andakt och slutar med andakt. Och även om de allra flesta i kyrkomötet sitter på politiska mandat (vilket jag som POSKare tycker är fel) så är det kristna människor som är engagerade. Att psalmsången nästan lyfter taket i Uppsala domkyrka när vi firar mässa tillsammans.

Och att sätta etiketter på någon bara för att den skulle vara en viss nomineringsgrupp (eller för den skull parti) är inte schysst!

För mig som POSKare är det självklart att de som är invalda för att vara med och ta ansvar i Svenska kyrkan också skall vara engagerade i kyrkan. För mig som POSKare är det självklart att man skall ha en församlingsförankring och vara en del av den församling som man representerar. För mig som POSKare är det självklart att det är kloka, engagerade människor som med sin begåvning och sina kunskaper också tar ansvar för Svenska kyrkan och ställer sig till förfogande i Kristi kyrka.

För mig som POSKare är det självklart att nu vara en del av den diskussion som behöver föras ute i församlingarna när det gäller äktenskap och vigsel. Inte att försvara beslutet, det behöver jag inte göra. Men jag kan vara med i diskussionen, berätta bakgrund, visa på böcker, debatter och lyssna och möta människor som finns i våra församlingar. Människor som är glada, människor som är sorgsna, människor som är vilsna och människor som inte tycker det spelar så stor roll.

För kyrkan rymmer olika tolkningar av äktenskapsbegreppet och nu måste vi hantera det, i ödmjukhet och i respekt!