Kyrkomötet och kyrkomusiken

Från KMT tidning 9/2010
Med tillåtelse från Henrik Tobin publiceras härmed deras artikel från kyrkomusikernas tidning KMT.

Höstens kyrkomöte för Svenska kyrkan äger rum under två sessioner: 27/9-1/10 samt 26-29/10. KMT har tittat lite närmare på de motioner som har en särskild anknytning till kyrkans musik och musiker. Här kommer huvuddelarna av de relevanta motionerna, i slumpartad ordning.

”Musikundervisning anordnad av kyrkan” heter en motion av Lars-Ivar Ericson (C). Motionären skriver i sitt förslag till beslut:

”Kyrkomötet uppdrar åt kyrkostyrelsen att utarbeta anvisningar om hur kyrkan bör anordna musikundervisning med syfte att stimulera till kyrkomusikerutbildning.”

I motiveringen heter det:

”Musiken i kyrkan är en stor resurs både i gudstjänster och vardagsverksamhet. Kyrkomusiken hjälper oss till andliga och kulturella upplevelser och det är viktigt att inför framtiden säkra tillgången till kyrkomusiker, Därför är det oroväckande att vår tids barn och ungdomar inte i lika stor utsträckning som tidigare funderar på att jobba med musik inom svenska kyrkan.

Ett sätt att öka intresset vore att förmå församlingarna att återuppta den frivilliga undervisning i orgel och piano som förr var så vanlig. Anställda kyrkomusiker bör beredas ökade möjligheter att i sin tjänst ge sådan undervisning.”


Nästa motion handlar om Den svenska psalmboken och har Olle Burell (S) och Sofija Pedersen Videke (S) som avsändare. Rubrik: ”Dags att revidera och utöka den svenska psalmboken”. Beslutsförslag: ”Kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att återkomma till kyrkomötet med förslag till revidering och utökning av psalmboken från Sv. ps. nr. 326 och framåt, så att psalmboken kommer att passa till den nya kyrkohandboken.”

Motiveringen lyder: ”Den svenska psalmboken från 1986 är på många sätt en fantastisk psalmbok, inte minst på grund av sina ekumeniska inslag. Den hjälper församlingarna till en livaktig gudstjänst och enskilda till ett eget andaktsliv. Denna psalmbok kom i bruk samtidigt som den nuvarande Kyrkohandboken.

När nu Svenska kyrkan har en ny kyrkohandbok på gång, vore det naturligt att parallellt med den processen göra en översyn också av psalmboken. För när kyrkomötet om några år fattar beslut om den nya kyrkohandboken, blir den nuvarande psalmboken sannolikt inaktuell, åtminstone vad avser det sista avsnittet med liturgiska sånger (Sv. ps. 695-700) .

Sedan 1986 har psalmboken utkommit i flera versioner, med bland annat en ny evangeliebok och en ny bönbok. Trots att den kyrkliga sångskatten växer och frodas har dock de av kyrkomötet stadfästa psalmerna inte förändrats sedan dess. Däremot har förlaget Verbum har gjort ett eget tillägg och dessutom har Psalmer i 90-talet och Psalmer i 2000-talet utkommit.

Socialdemokraternas förslag är därför att psalmboken revideras från nummer 326 och framåt. Vid en utökning av antalet psalmer kan man välja antingen att tillföra en tredje tematiskt grupperad del med höga psalmnummer eller att spränga in tillkommande psalmer i Svenska kyrkans befintliga del med följden att en omnumrering behöver göras.

Vi anser att kyrkomötet ska överlåta åt kyrkostyrelsen att under arbetets gång överväga vilket av alternativen som lämpar sig bäst. I samband med att kyrkostyrelsen tar fram förslag till revidering och utökning av psalmboken, kan den också se över rätten att publicera och kopiera psalmerna. I andra lutherska kyrkor finns hela psalmböcker publicerade på internet.”



”Ny psalmbok” är rubriken för en motion som har Daniel Tisell (C ) och Ann-Sofie Persson (C) som upphovsmän. De skriver i beslutsförslaget:

”Kyrkomötet beslutar att [1] uppdra åt Kyrkostyrelsen att under mandatperioden tillsätta en ny Psalmbokskomitté som får i uppdrag att utarbeta ett förslag till ny Psalmbok [2] uppdra åt Kyrkostyrelsen att återkomma med datumförslag för ny Psalmbok för Svenska Kyrkan.”

Motivering: ”Den gemensamma sången vid gudstjänst och andakt är en av de viktigaste källorna för andligt liv både för den enskilde som för gemenskapen i församlingen. Svenska Kyrkan har tillsammans med andra kyrkor en psalmbok sedan 1986. Den psalmbokskommitté som arbetade fram förslaget till den psalmboken tillsattes 1969 med Andes Frostenson som drivande kraft i arbetet. Många av de frågeställningar som präglade arbetet i den förra psalmbokskommitten kan säkert vara aktuella inför en eventuell ny kommitte. Det tar många år att arbeta fram en ny psalmbok.

Mycket har hänt sedan 1986. Ett intryck är att den nattvardsväckelse som kan påstås ha ägt rum inom Svenska Kyrkan inte i tillräcklig hög grad hann påverka psalmboksarbetet, då antalet offertoriepsalmer borde varit ytterligare några flera. Det finns säkerligen också nya frågeställningar som har med den digitala tidsåldern vi lever i att göra. Man behöver också få fram vilka psalmer som används vid gudstjänsterna idag och i vilken utsträckning. Framförallt bör skrivandet av nya psalmer uppmuntras.

I en psalmbok ska både tradition och förnyelse beaktas. För ett antal år sedan fördes en diskussion om Verbums tillägg till Psalmboken. Grundfrågan handlar förstås om behovet av en ny psalmbok eller inte. Denna motion vill väcka denna fråga med inställningen att en ny psalmbok kommer att behövas inom snar framtid och att detta arbete bör inledas under denna mandatperiod. När ett förslag till ny psalmbok kan föreligga Kyrkomötet är en senare fråga för Kyrkomötet att ta ställning till. Låt Kyrkostyrelsen först få till ett arbete med denna viktiga sak för människornas och kyrkornas skull!”



Motionärerna Mats Hagelin, Sven Esplund och Hans Ulfvebrand (samtliga M) har gett sin motion titeln ”Det klingande kulturarvet – vem tar ansvaret för det?”. De föreslår kyrkomötet besluta ”att uppdra åt Kyrkostyrelsen att utreda hur en kyrkomusikalisk fond med uppdrag att utveckla och bevara Svenska kyrkans musikarv skall utformas.”

Motionärerna skriver:

”Inom Svenska kyrkans olika nivåer är medvetenheten stor om betydelsen av att vårda vårt gemensamma kulturarv i form av kyrkobyggnader, kyrkliga miljöer och inventarier. Är medvetenheten lika stor när det gäller det klingande kulturarvet?

Det finns en uppenbar risk att det inte är så.

Vad är det klingande kulturarvet?

En beskrivning skulle kunna vara att Svenska kyrkans klingande musikarv är summan av våra orgel- och instrumentresurser, inramade av våra kyrkobyggnader, partitur och noter, samt inte minst den stora kompetensen som under lång tid byggts upp av våra kyrkomusiker som instrumentalister, dirigenter och körledare. Vi äger denna kyrkomusikaliska skatt som vi gemensamt måste bevara, och också utveckla för framtiden. Vi kan inte endast förvalta vårt arv, utan också föra det vidare till kommande generationer.

De stora musikaliska verken ställer ofta krav på extra resurser i form av stråkorkestrar, solister etc. resurser som finns i samhället utanför kyrkans organisation.

Genom framförandet av dessa verk som bär fram budskap via våra sinnen når kyrkan långt utanför den trängre kretsen av gudstjänstbesökare, och är därför av stor vikt för kyrkan och dess framtid. Det är ingen överdrift att påstå att denna verksamhet är en del av kyrkans mission. Många är de som kommit till tro genom att sången och musiken öppnat sinnena och väckt intresse för en personlig fördjupning.

Ansvaret för detta arv ligger på alla nivåer i Svenska kyrkan. Problemet är att förutsättningarna för att bära de kostnader som är förenade med en kyrkomusikalisk verksamhet på hög nivå är så olika.

Vi står inför en framtid som med säkerhet ställer krav på en anpassning till lägre ekonomiska resurser. Även här kan förutses att bördorna fördelas olika mellan församlingarna.

I ett kortsiktigt perspektiv kan det kännas lockande att satsa på det man kallar "kärnverksamheten" och gör[a] kyrkomusiken, och särskilt den konsertanta verksamheten, till en budgetregulator.

Detta kan inte ske utan allvarliga konsekvenser för Svenska kyrkan och musikarvet.

Vi vill uppmärksamma våra församlingar på deras ansvar, våra stift att på olika sätt inrikta sitt främjande av kyrkomusiken. Härvidlag bör stiftens granskning av hur församlingsinstruktionerna speglar kyrkomusikens ställning spela en stor roll.

På nationell nivå skulle en kyrkomusikalisk fond med uppgift att finansiera utveckling och att ekonomiskt stödja framförandet av stora verk, framför allt där resurserna sviktar, på lokal nivå kunna göra stor skillnad för den framtida utvecklingen.”



”Ge kyrkans böcker kyrklig copyright!” uppmanar Bo Hanson (ÖKA), Karin Perers (C) och Christina Eriksson (S) i sin motion. Beslutsförslag

”Kyrkomötet uppdrar åt kyrkostyrelsen att förbereda varje nytt förslag om kyrkans böcker på så sätt att Svenska kyrkan skaffar sig copyright utan tidsbegränsning för de nya texter och tonsättningar, som skall ingår i vad kyrkomötet fastställer som kyrkans böcker.”

Ur motionstexten kan man bland annat inhämta följande: ”Den 14 februari 2008 träffade Svenska kyrkan avtal med Bonus Presskopia om att betala 4,5 milj kr exkl moms som ersättning t.o.m. siste dec. 2009 för följande. [...] Avtalet förlängs årligen med indexuppräkning, om det inte sägs upp sex månader innan det går ut.

Kyrkligt arbete skulle gagnas av att församlingar och enskilda hade möjlighet att fritt kopiera och sprida utdrag ur kyrkans böcker. Varken förlag eller upphovspersoner bör i framtiden ha möjlighet att för nya texter och tonsättningar inskränka kopieringsrätten för kyrkans böcker. Det bör vara en målsättning att alla kyrkliga böcker på sikt disponeras fritt av kyrkan.

Det är högst rimligt att de konstnärer som bidrar med texter och tonsättningar för kyrkans böcker får ersättning för sitt arbete [--- : i efterhand struken passus] Att Svenska kyrkan har copyright på sina kyrkliga böckers texter och tonsättningar utesluter inte att upphovspersonerna samtidigt behåller copyright på sina alster.

Det torde ur kyrklig synpunkt vara mera lämpligt, att texter och tonsättningar, innan de antas av kyrkomötet, blir föremål för förhandling om [---] ersättning i den mån de antas som del av kyrkans böcker. [---] Den nuvarande ordningen, att kyrkomötet först fastställer kyrkans böcker och att sedan förhandling sker om rätt att i någon mån använda texterna, framstår som mindre lämplig.”



I en motion som tar sikte på de kyrkliga utbildningarna föreslår Bertil Murray och Leif Nordlander (båda FK) kyrkomötet besluta ”att med utgångspunkt i de i motionen framlagda synpunkterna revidera direktiven för utredningen av utbildning för kyrkliga tjänster.” I efterföljande motivering heter det:

”Under lång tid har de fyra kyrkliga profilutbildningarna varit föremål för utredningar. Det senaste utredningsförslaget möttes av mycket negativ kritik från remissinstanserna och ett samlat förslag dröjer ytterligare. Arbetet med utbildningsreformen har havererat.

Frågan behöver nu ställas om inte tiden sprungit ifrån utredningen. Idén med fyra profilutbildningar förutsätter ett ekonomiskt läge där Svenska kyrkans församlingar har råd att anställa specialister med pedagogisk, teologisk, karitativ resp ektive musikalisk utbildning. Det är sannolikt att framtida behov mer kommer att handla om dels anställning av generalister, dels ideella insatser av med arbetare med skilda gåvor.

De som i dag söker sig till kyrklig utbildning kan, om de är unga, ha förhoppningen om mer än 40 års framtida anställning i Svenska kyrkan. Det låter ytterst osannolikt att Svenska kyrkan på 2050-talet skulle kunna ha kvar dagens struktur för anställningar.

Inför en förändrad kyrklig arbetsmarknad är det moraliskt angeläget att de som under tre, fyra eller fem år utbildar sig för kyrklig tjänst ges en utbildning som samtidigt är gångbar i det civila samhället. En församlingspedagog, en diakon eller en kyrkomusiker ska ges en utbildning som ger full behörighet på andra tjänster än de kyrkliga. Utredningen har gått i fel riktning när man t.ex. föreslagit en flerårig kyrklig diakonutbildning. Den kyrkliga delen av utbildningen bör även fortsättningsvis maximeras till ett år. (Så är ju fallet även vad gäller prästutbildningen, även om den "civila delen" i mycket begränsad omfattning meriterar för anställning utanför Svenska kyrkan.)

Denna kyrkliga del av utbildningen bör kunna ges på hel- eller halvfart. Församlingen bör inte vara förhindrad att på profiltjänst (pedagog och musiker) anställa även den som ännu inte genomgått den kyrkliga delen av utbildningen, under förutsättning att den nyanställde genomgår dessa kurser som en obligatorisk kvalificerad fortbildning inom ramen för sin tjänst. Behov av sådan obligatorisk kyrklig fortbildning i tjänsten föreligger i hög grad också för en kanslichef eller kamrer.”



Sist i denna genomgång en andra motion om Svenska kyrkans utbildningar. Mary Österström (S), Bengt Inghammar (ÖKA) och Ulla Rickardsson (C) skriver följande:

”Vi föreslår att Väst-Sverige finns med i diskussionen om Svenska Kyrkans utbildningsorter.

Svenska Kyrkans utbildningar är under diskussion vad gäller utbildningsorter, omfattning m.m. I västra Sverige finns högskolan för Scen och Musik som ger fackutbildning både för kantorer och organister, en stor religionsvetenskaplig instution samt diakonalt profilår på Bräcke. Vid Göteborgs universitet kan man läsa olika fackutbildningar för att sedan bli församlingspedagog. Vidare finns Helsjöns folkhögskola som ger Svenska Kyrkans grundkurs och som också visat intresse av att ge profilåret för pedagoger.

Vår mening är därför att i en samlad översyn ska Göteborg finnas med som utbildningsort. Studenter från Göteborg, Skara, Karlstad, Växjö stift läser ofta sina fackutbildningar i Göteborg. Det är önskvärt att de kan gå hela utbildningen i Västsverige.

Vi gör bedömningen att den västsvenska regionen är tillräckligt stor för att garantera både
mångfald i studier och en hög kompetens bland lärare.”


Samtliga motioner finns att läsa på kyrkomötets hemsida (www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet). För denna genomgång svarar

Henrik Tobin
Kyrkomusikerns tidning

_________________________________